Skip to content

Om min garderob

8 december, 2011

Det här är ett inlägg jag har funderat länge på, men också dragit mig för att skriva. Det handlar om tro och religion. Jag är lyckligt lottad, vi har religionsfrihet i det här landet och man får enligt lag inte förfölja eller diskriminera någon på grundval av hans eller hennes religionstillhörighet. Det betyder dock inte att det är helt lätt att vara religiös i dagens svenska samhälle. Vi lever trots allt i ett mycket sekulariserat samhälle där många, i alla fall utåt, säger sig vara ateister eller agnostiker. Att komma ut som troende, oavsett vilken religion man tillhör, kan vara knepigt. Dock verkar det finnas större acceptans för de större religionerna, och då främst bokreligionerna. Och visst, vi har som land varit kristna i dryga tusen år (exakt hur länge tvistar de lärde fortfarande om) så det är inte så konstigt, men som utövare av en minoritetsreligion är det lätt att bli avundsjuk. De flesta verkar anse att allt som inte är kristendom, judendom, eller islam är ”flummigt”. Jag har till och med fått höra, av en bekant som är medlem i en frikyrka, att den tro jag nu tillhör är flummig. ”Du ska inte syssla med sådant, det är flumburk”. När man får höra det av någon som faktiskt är öppet troende själv blir man inte direkt sugen på att berätta för ateister vad man sysslar med.

Måste man vara öppen då? Självfallet inte, det finns många som trivs med att sitta i sin religionsgarderob, oavsett vad den innehåller. Det är inget självändamål i sig att ”komma ut”. Jag vill inte heller vara helt öppen i alla sammanhang med vad jag tror på, men det vore skönt att kunna prata om det utan att hela tiden behöva förklara eller svara på frågor av typen ”tror du verkligen på det här?” (på vilken jag har ett enda svar: det vet jag inte, men det fungerar!). Samtidigt inser jag ju att det kan se väldigt konstigt ut från ett annat perspektiv. Just nu går andra säsongen av ”Från Sverige till himlen” på SVT, en serie där man får stifta bekantskap med utövare av olika religioner. Jag har sett alla avsnitt hittills eftersom religion fascinerar mig, och det har fått mig att tänka på hur svårt det är att skildra en religion, vilken som helst, i ett sådant format utan att det ser konstigt, flummigt och främmande ut. Även om det rör sig om något som man själv upplevt, t ex en gudstjänst i svenska kyrkan. Då är det inte så konstigt att man drar sig för att berätta om något som inte bara är fullkomligt främmande för den man berättar för, utan även är något som få känner till.

Att berätta om sin tro kan också tolkas som att man ser ner på andras. Jag reagerar inte så, men det finns många, många därute som faktiskt gör det. Som inte tål att höra att någon annan har en annan åsikt om någonting utan att gå i taket. Det är svårt att ens säga att man bara äter ekologiskt kött utan att provocera någon…

Det finns ytterligare en anledning att vara tyst, som hänger ihop med det ovan, och det är det faktum att det finns människor som vill ”frälsa” en. Oavsett om det handlar om att få en att gå över till en annan religion eller att bli ateist så är jag inte intresserad. Jag har hittat min grej och har ingen lust att lyssna på någon som försöker övertyga mig om att jag har fel. En sak jag verkligen gillar med den tro jag tillhör är att den uttryckligen inte är missionerande. Det går inte att konvertera vare sig till eller från den och vi anser inte att vi sitter inne med någon sorts allmängiltig sanning. Kanske ser jag gudomlighet i samma saker där kristna/muslimer/judar ser gud/allah/jahve men för mig är det inte viktigt. Det viktiga är min upplevelse av det, att systemet fungerar och ger mig någonting, och att jag har ett passande språk för att beskriva dem. Med en annan uppväxt, i ett annat liv, hade jag kanske kunnat vara kristen eller muslim eller jude eller ha vilken annan religion som helst, men just här, med den jag har blivit och är, passar det här mig allra bäst.

Så, för att visa på garderoben, utan att faktiskt komma ut ur den: jag är religiös.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 8 december, 2011 08:51

    Jag har gått från att vara helt öppen med vad jag tror på till att vara extremt tyst med det. Inte för att jag på något sätt skäms för det eller är rädd att stå för det, men jag orkar helt enkelt inte med att svara på den galna mängd konstiga frågor jag får, jag är trött på den typ av ifrågasättande som du beskriver. Det spelar egentligen ingen roll för mig vad andra tycker, men jag slipper gärna långa diskussioner och jag vill inte heller ha en stämpel som säger ”flummig” och ”konstig”.

    • 8 december, 2011 14:28

      Jag förstår dig fullständigt. Jag är också lite rädd att inte bli tagen på allvar på jobbet om de får reda på vad jag har för trosuppfattning även om de två sakerna inte har ett dugg med varandra att göra. Men det säger en hel del om hur man uppfattar klimatet när det gäller religion idag…

      När det gäller mig är jag ju rätt tydlig här, för den som förstår tecknen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: