Skip to content

2011 – utrensningens år

20 januari, 2011

Jag har skrivit tidigare att vi har alldeles för mycket saker. Prylar. Det finns flera anledningar till det. Bland annat att det är alldeles för lätt att tacka ja när någon frågar om man vill ha något som de skänker bort. Kläder, vaser, ljusstakar… Sedan har vi några saker som egentligen tillhör någon annan och som därför inte kan slängas. Det är bara det att de har funnits i vårt hem i flera år utan att ägarna har saknat dem. Hur vet man när man kan göra sig av med sådant? Det enklaste är förstås att ringa runt och fråga, men dessa saker tillhör i regel bekanta till maken så det är ju inte något som jag sätter mig och gör. De allra flesta sakerna tillhör dock någon av kategorierna ”bra att ha”, ”men den är ju fin”, ”den fungerar ju fortfarande” eller ”jag har fått den av X”. Jag har följande att säga om dessa:

  • Bra att ha är främst makens grej. Han tycker att det är praktiskt att spara på väldigt mycket. När vi flyttade ihop var det svårt, inte omöjligt, men svårt, att få honom att slänga saker. Några år i mitt sällskap gjorde dock susen och när vi städade ur förrådet förra våren slängde han med liv och lust. Problemet med bra-att-ha-saker är att man måste förvara dem i väntan på användning och man glömmer lätt bort saker man inte ser. Som potatisstöten. Jag kan ha använt den till att göra rårörda lingon en gång. I övrigt har den stått i krukan vid spisen och dammat. När jag gör potatismos använder jag elvispen.
  • Men den är ju fin är något vi gör oss skyldiga till båda två. Det här rör (för mig) främst garderoben. Men jag har börjat ändra mitt beteende där och kan konstatera att ja, den är fin, men det hjälper inte om jag aldrig har den på mig. Eller om den inte passar. Eller inte får plats, som emma-fåtöljerna som vi har på balkongen eftersom både lägenheten och förrådet är fulla. Balkongen börjar också bli full, och fungerar egentligen uselt som förvaringsplats för saker som inte ska slängas.
  • Den fungerar ju fortfarande är ju ett argument som är svårt att säga emot, men det betyder inte att just vi behöver ha prylen. Det är egentligen inte dumt att tänka på det sättet, men har man inte plats för prylen måste man ju lyckas hitta någon som är villig att ta emot den – vare sig det är för att sälja den vidare eller för att använda den själv.
  • Jag har fått den av X – det sentimentala skälet. Eller bara hövlighetsskälet. Själv är jag på god väg att göra mig av med det. Eftersom mamma arbetar i klädbranschen och inte kan låta bli att handla på utförsäljningarna på jobbet får jag ganska ofta kläder av henne. Hon har bra smak, såklart, så det är fina kläder. Men inte alltid rätt för mig. En del använder jag några gånger och lämnar vidare, andra blir solklara favoriter med en gång och används till de slits ut. Jag måste helt enkelt rensa bland kläderna för att det inte ska bli överfullt (jag vet, jag är en bortskämd liten gris i det här fallet). I vilket fall har det lärt mig att inte vara så sentimental när det gäller prylar (men brudklänningen släpper jag ALDRIG!).

Saker från alla dessa kategorier har en sak gemensam – de kan ges bort till andra. Jag gör gärna det, eftersom jag helst ser att fullt fungerande, hela och ibland också vackra saker används istället för att slängas. Något jag inte gillar kan mycket väl vara det finaste någon annan vet. Så vi sparar på en hel del i väntan på att kunna ge bort det. Problemet som uppstår då är: var förvarar man dessa prylar som ska skänkas bort? Anledningen till att vi vill skänka bort dem är ju delvis att vi inte har plats för dem! Själv är jag inte helt ovänligt inställd till tanken på att ställa mig på en bakluckeloppis och sälja det till vrakpris. Om jag bara kunde få maken att köra mig dit.

Sedan finns det ju såklart även saker som man behåller ändå. Som den förtjusande förstärkaren med tillhörande skivspelare och högtalare i teak som är tillverkade på femtiotalet av Radionette (arv från mormor). Den går bara inte att slänga, trots att den har glapp i ena högtalarutgången så att vi bara kan få ljud i en högtalare i taget (någon som vet var man kan få den renoverad?). Eller den gigantiska kopparbunken som kommer från svärfars barndomshem där den använts både som badbalja och potatiskastrull. Den står i vårt sovrum, full med kuddar och sängöverkast, i väntan på att vi flyttar någonstans där det finns öppen spis (eller vedspis) – den fungerar utmärkt som vedförvaring nämligen. För att inte tala om overlocken som jag aldrig använt och som står i ett skåp i väntan på ett syrum. Vissa saker kan man bara inte göra sig av med.

Hursomhelst, jag har utnämnt 2011 till ”Utrensningens år”. I år ska det rensas både högt och lågt. Men med urskiljning.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 20 januari, 2011 11:55

    ”Men den är ju fin” = guilty as hell.

  2. 20 januari, 2011 16:39

    Det där med andra människors saker är ett gissel här hemma, och det fanns mer av den varan när vi flyttade ihop. Jag har i alla fall fått maken att kontakta de flesta ägarna och få dem att hämta sina saker. Vi har extremt ont om plats och jag har ingen lust att förvara sådant som inte är vårt.

  3. 21 januari, 2011 05:03

    Att rensa är så bra. Jag har gjort det, ut med gammal energi så att ny kan komma in. Och då menar jag inte saker ;-))))

  4. akterhagskan permalink
    24 januari, 2011 14:42

    Jag var precis likadan när det gäller kläderna! ”Jag kanske kan ha den sen, den är ju fin, men någon gång kanske jag behöver den där…” det slutade med att jag gav fyra eller fem blåa ikea kassar med kläder till secondhand. Det känns bättre att öppna garderoben nu måste jag säga!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: