Skip to content

Nyårsdagen

1 januari, 2011

Igår klädde maken och jag upp oss (han i bröllopsvästen och vit skjorta, jag i svärmors gamla svartglittrande långklänning) och gav oss iväg på femrättersmiddag. Kvällens värd har ett förflutet i restaurangbranschen så det var en riktig upplevelse. Bland annat serverades tonfisk som var lätt grillad på utsidan och i princip rå inuti, och jag som inte gillar fisk normalt älskade det! Höjdpunkten var naturligtvis mojino, värdparets egen uppfinning som är en korsning mellan drinken mojito och efterrätten gino. Vi hade verkligen trevligt, så trevligt att vi fick påminna varandra om att titta på klockan så att vi inte skulle missa tolvslaget.

Mycket nöjda och belåtna tog vi oss hem på fullsatta tåg och bussar och somnade gott hemma bland katterna. En fantastiskt fin kväll.

Men så blev det nyårsdag och som alltid efter social samvaro nuförtiden började ångesthamstern gnaga i bröstet och ”den lilla rösten” (som jag önskar att jag kunde tysta den för evigt!) började viska att det där som du sa, om det där, det var kanske inte riktigt lämpligt. Och det känns så onödigt, så fruktansvärt onödigt, att mina trevligaste kvällar alltid ska följas av denna gnagande oro.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Erika permalink
    2 januari, 2011 07:29

    Du sa inget man inte ska kunna säga ibland vänner, mycket goda vänner. Man ska kunna uttrycka sig fritt då 🙂

  2. 2 januari, 2011 09:31

    Åh, det blir så lätt sådär. Att man ska börja analysera i efterhand hur man sagt eller betett sig. Men det är sån fruktansvärd slöseri med energi.

    • 2 januari, 2011 14:10

      Jomenprecis. Men det är svårt att komma ur det, och har man varit ångestig och deprimerad tidigare vet man inte vad som är hönan och vad som är ägget…

  3. josabethia permalink
    2 januari, 2011 10:48

    Du sa inget man inte ska kunna säga bland vänner och inte dömas. Och du sa absolut inget konstigt 🙂

  4. 3 januari, 2011 17:47

    God fortsättning på dig! Låter som en underbar nyårsafton, – älskar att man får klä upp sig och äta god, vällagad mat.
    Tack för att du lämnade ett ”spår” efter dig hos mig, – det är alltid trevligt med nya bekantskaper, och så hittade jag ju en trevlig blogg på köpet! Att man får så fina saker när man lämnar blod var en nyhet för mig, – tyvärr är jag ingen bra blodgivare.
    /Anna-Karin

    • 4 januari, 2011 19:56

      Tack! Ja, den var fantastisk. Jag har fina vänner 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: