Skip to content

Hårfint

16 december, 2010

Imorgon ska jag till frisören för första gången på en fem-sex år. När man har långt spikrakt (terroristrakt, som en god vän brukar säga) hår så krävs det ju inte så mycket av den som klipper. En vass sax, säkra händer och ett någorlunda bra ögonmått är väl allt. Så min kära mor har klippt topparna på mig. Jag har klippt mig själv också en gång. Inte så svårt som man kan tro: jag passade på att göra det när jag ändå skulle tvätta håret. Vattnet tynger ner och håller ihop så att man bara behöver greppa det längst ned och sedan klippa. Mycket smidigt. Men nu har jag inte haft tid att gå till mamma, och maken har övertagit hårsaxen och använt den på sätt som gör att den definitivt inte funkar på hår längre. Så det är dags att gå till en ”riktig” frisör. Fast snål som jag är ska jag få en elevklippning, vilket kostar en dryg hundralapp. Eftersom jag inte fick hårtvätt och annat pyssel ens när mitt hår var en halvmeter kortare än det är nu så förväntar jag mig ett snabbt besök.

Det roligaste med hela det här frisörbesöket var att jag skrev om det på facebook och blev fullständigt överöst med kommentarer. Maken nöjde sig inte med det utan ringde, lätt hysterisk, och försökte övertala mig att låta bli. Till sist fick jag upplysa honom om att jag faktiskt har bestämmanderätt över mitt eget hår, och att om jag vill betala en frisörelev hundratjugo spänn för att klippa av fem centimeter så är jag i min fulla rätt. Dessutom kommer han inte att se någon skillnad.

Genom åren har jag emellanåt fått höra att jag måste klippa mig när jag blir ”vuxen”, men det var rätt längesedan nu. Jag fyller tjugonio om exakt en vecka och då är man ju faktiskt rätt vuxen, och kan ta egna beslut rörande sitt utseende.

Jag älskar mitt hår, och är nyfiken på hur långt det kan bli. Mitt första mål var att ha hår som räckte ner till midjan, och när det var uppfyllt ville jag ha hår som gick att sitta på. Nu har jag det – ibland sätter jag mig till och med på flätan, och flätan fastnar mellan rumpan och bakvalvet på sadeln när jag rider. Jag har det ganska sällan utsläppt eftersom det trasslar sig så lätt och det tar tid att reda ut det. Man får välja sina tillfällen att ha det utsläppt – det drar onekligen till sig en del uppmärksamhet. ”Oj vad långt hår du har” kan jag får höra, och vad svarar man på det? Ska jag på anställningsintervju t ex, eller träffa nya människor, sätter jag allra helst upp det eftersom jag tycker att det känns rätt konstigt att ha en konversation om mitt hår i sådana situationer.

Vi avslutar väl med en bild på håret som väckt så mycket debatt:

Bilden är tagen på Island, under min och makens bröllopsresa. Mitt når alltså lite nedanför det bruna tyget i byxorna.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 16 december, 2010 17:32

    Oj jisses du har verkligen hår kvinna! Vackert!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: