Skip to content

Dag 07 – Min bästa vän

21 november, 2010

Det här är på sätt och vis ett svårt ämne, eftersom det där med ”bästis” på något sätt mer hör barndomen och tonåren till. Visst kan man fortfarande ha en, men man benämner den oftast inte ”bästis”. Innan jag började på dagis så hade jag min bästa vän i grannhuset. Vi bodde på tomter som låg snett emot varandra, och som alltså hade ett gemensamt hörn, där det fanns ett hål i häcken som vi använde när vi ville hälsa på varandra. När jag började på dagis fick jag en annan bästis, jag kommer tyvärr inte ihåg vad han hette (det var inte min första kärlek, utan en annan) men det var också en kille.

Elin var min bästis i årskurs ett i grundskolan. Sommaren mellan ettan och tvåan flyttade jag och då tappade vi kontakten. Vi återförenades senare i samma klass i gymnasiet. Min ”barndomsbästis” var dock Rebecka. Vi träffades på balettskolan i Vällingby och höll ihop i många år. Hennes familj visade sig dessutom ha landställe mycket nära vårt, vilket var en lyckträff – kompis hela somrarna! Jag tyckte alltid att hennes familj var lite underlig eftersom de flyttade väldigt ofta och hade en massa olika lägenheter under tiden jag umgicks med Rebecka. Själv bodde jag ju i hus, och flytten i lågstadiet var den enda vi som familj gjorde.

När jag gick i mellanstadiet och högstadiet var min bästa vän Isabelle. Vi trivdes rätt bra ihop, men visst fanns det en del saker som var sådär. Det är en känslig ålder. Vi har faktiskt återupptagit kontakten efter en brytning som varade i kanske sju år eller så, och pratat en del om hur det var då och varför vi betedde oss som vi gjorde. Jag skulle gärna vilja träffa henne mer än jag gör idag, men det är inte helt lätt med tanke på att vi lever en smula olika liv.

Den person jag räknar som min närmaste vän nu fann jag i högstadiet, även om det dröjde tills vi började i samma klass i gymnasiet innan vi klickade på allvar. Men då blev vi istället oskiljaktiga. Linnea är fortfarande en av de mest fantastiska människor jag känner – varm och klok och smart.

Men, med risk för att låta lite löjlig, nu är maken den som står mig allra, allra närmast, i betydelsen den jag verkligen kan berätta (nästan) allt för. Den som jag vågar säga precis vadsomhelst till. Den som lyssnar till alla mina problem, ser alla mina tårar och delar all min glädje. Och någonstans känns det som att det är så det ska vara.

Annonser
One Comment leave one →
  1. Tina permalink
    22 november, 2010 08:38

    Instämmer. Min bästa vän är också min make. Han känner till nästan allt om mig och för honom kan jag öppna mig om både galna och tabubelagda känslor utan att han dömmer mig eller skjuter mig ifrån sig. Han respekterar och lyssnar och struntar fullkomligt om jag går i mjukisbyxor brevid honom på stan. Det samma gäller honom. Och det är precis så det ska vara tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: