Skip to content

Mobbing

8 juni, 2010

I dagens DN publicerades sista artikeln i Maciej Zarembas serie om vuxenmobbing. Jag har läst samtliga delar och blir lika arg varje gång. Eftersom maken tar med sig tidningen till jobbet på morgnarna var det först idag jag läste den första delen i serien, ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde och de därpå följande, över femhundra, kommentarerna.

Som före detta mobboffer är det svårt att vara helt opartisk i sådana här fall (jag har skrivit ett kort inlägg om detta tidigare, här). Men som före detta mobboffer har man även insikter som de som inte råkat ut för mobbing inte har. Det är naturligtvis väldigt viktigt med källkritik eftersom mycket av det som skrivs i tidningarna är hönor gjorda av en fjäder, men den kritik som riktas mot artikeln i kommentarerna på DN:s hemsida är rent ut sagt löjlig. De flesta går ut på att kommentatorn har en vän/släkting/bekant som jobbar på arbetsplatsen ifråga och har fått ”fakta” i ärendet och därför sitter inne med sanningen. Några andra hakar upp sig på att Zaremba citerar en anställd som säger att han fick äta lunch i stallet, där det var så kallt att gurkan på smörgåsen frös. Detta förtar tydligen hela artikelns trovärdighet eftersom hästarnas vatten isåfall skulle frysa och så kan det ju inte vara! (många har också, mycket riktigt, upplyst om att stall sällan värms upp på vintern och någon har till och med sagt att det rör sig om en lada för extremt köldtålig boskap, dvs kor, något som borde gå att kontrollera) Kritik av det slaget är bara löjlig. Något som nog fler anser är relevant i sammanhanget är att Zarembas senaste artikelserie i DN, ”Först kränkt vinner”, handlade om den nya lättkränktheten som breder ut sig som en farsot. Finns ingen trovärdighet i hans upprördhet över mobbingen när han skrivit den artikelserien, menar en del av kommentatorerna. En annan svarar: ”Bra att det är just Zaremba som skriver om detta. Tack vare hans tidigare artiklar om ”åh-vad-jag-är-kränkt-kulturen” så har han skaffat sig en enastående trovärdighet i frågan. Detta handlar troligen inte om någon överkänslig, lättkränkt posör som vill göra sig märkvärdig.
Kent H:son, 22:46, 30 maj 2010″

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

En annan mycket bra kommentar:
”Det ær lætt att se att det varit rent kriminellt ifråga om han Safet, men det ær lika viktigt att se vilken del man sjælv kan ha i ett generellt mobbingbeteende, utan att det ær så uppenbart som i det hær fallet. Ta en titt på dig sjælv och hur du beter dig nær en grupp har ett mer eller mindre utfrysande sætt mot någon enskild. Man kan bli førskræckt. Jag såg pløtsligt hur jag var del i något som jag egentligen inte alls stod før. Det kan hænda æven oss som tror att vi ær openminded och ”goda”.
jenny, 20:59, 30 maj 2010″
Här vill jag lägga in en egen reflektion. Jag har alltså blivit mobbad (främst när jag gick i högstadiet). Detta gör dock inte, tvärtemot vad man skulle kunna tro, att jag är helt fri från den sortens beteenden själv, eller att jag för den delen har lättare att upptäcka mobbing när den pågår (även om det sker mitt framför näsan på mig). I min gymnasieklass fanns en kille som, enligt min uppfattning, hade kunnat mobba mig om situationen sett annorlunda ut. Det gjorde att jag konstant hade taggarna utåt i förhållande till honom, och även kunde säga saker som ”Ånej vad jobbigt att behöva hamna i samma grupp som honom” högt, rakt ut i klassrummet. Visst, det kanske inte kan räknas som mobbing, men det är definitivt inte ett acceptabelt beteende, särskilt inte från någon som blivit mobbad själv. Vidare mobbade den här killen och några av hans kamrater en av tjejerna i klassen, men det var ingen som reagerade eller ens såg det förrän det var ”för sent” att ta itu med det (vi tog nämligen studenten en kort tid senare).

”Så orättvist och tragiskt för Safet och hans familj. Hoppas bara han kan få någon slags upprättelse. Helt sjukt att det här bara kan ske. Och den där Rune behöver vård; totalt känslomässigt störd. En hemsk tanke infinner sig: Undrar om det händer sådant här på mitt jobb.
Stefan, 10:52, 30 maj 2010”
Den här kommentaren fångade min blick på grund av den sista meningen. Det är precis detta jag hoppas att fler har reflekterat över. Om man bara läser, förfasar sig och inte tänker ett steg längre har artikelserien inte gjort någon som helst nytta, vilket leder mig till detta:

”Detta är precis som när det dyker upp artiklar om hur dåligt ställt det är med våra köttdjur. Alla är upprörda och tycker att det är hämskt och nästa dag går de till McDonalds och vräker i sig en McKött. I detta fall tycker alla att det är synd om Safet och på måndag morgon kommer de flesta här vräka ur sig fördomar under morgonfikat.
Blobben, 18:56, 30 maj 2010”

Jag har själv aldrig upplevt mobbing på någon av de arbetsplatser där jag har varit anställd, men har fått veta i efterhand att en av mina arbetskamrater blev mobbad av cheferna efter det att jag slutat. Det är både farligt och naivt att tro att något sådant inte förekommer på ens egen arbetsplats.

Tack Maciej Zaremba, för att du tar upp detta viktiga ämne. Låt oss hoppas att det inte bara rinner ut i sanden.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: