Skip to content

Om att bli klar

3 maj, 2010

Eller kanske om att komma igång. Eller båda?

När jag gick i gymnasiet var allting väldigt enkelt. Jag läste mina läxor, lämnade in mina uppgifter, läste på till proven och fick fina betyg. Jag hade (viss) framförhållning men behövde egentligen inte anstränga mig särskilt mycket för att lyckas. Ja, jag hade det lätt. Behövde inte kämpa mer än i något enstaka ämne (sam*host*hällskunskap). Efter gymnasiet jobbade jag ett halvår (också lätt men ack så tråkigt, sålde randiga barnkläder till rika föräldrar). En termin på Universitetet (engelska) dansade jag mig också igenom med bra betyg.

Sedan dess har det bara gått utför. Man skulle kunna tro att en som haft lätt för sig ska fortsätta dansa igenom sin eftergymnasiala utbildning, på utsatt tid, och raka vägen in på en trevlig arbetsplats. Så är det INTE. I alla fall inte för mig. På teknis är det hårt jobb som gäller. Nu ska jag inte ljuga och säga att jag inte har lyckats slinka igenom på något slags bananskal i en hel del fall men någon räkmacka har det verkligen inte varit.

I första omgången läste jag en hel utbildning utan att bli klar. Fyra år. Jag lärde mig åtminstone att det är viktigt att hitta människor med samma (studierelaterade) intressen som en själv samt att världen inte går under om man missar en tenta. För missade tentor gjorde jag. Tenta på tenta på tenta… till slut var det snarare regel än undantag att jag skrev tentorna minst två gånger. Den första lärdomen tar jag gärna med mig vidare i livet, men den andra kunde jag nog ha klarat mig utan. Rädsla är en utmärkt motiverande faktor.

Efter att ha prövat min lycka på arbetsmarknaden i ett par, tre år kände jag att det var dags att börja plugga igen, men att det nog var en bra idé att byta ämne. Teknisk fysik anses trots allt vara en av de svåraste utbildningarna man kan gå, även om jag brukar hävda att den inte är svårare än någon annan om man bara pluggar (vilket jag ju inte gjorde…). Jag gillar fortfarande fysik men det kräver avancerad matematik, på en nivå som jag varken klarar eller är intresserad av. Den här gången tänkte jag att det gäller att vara smart, så jag valde att inrikta mig på det jag tyckte var roligast sist jag pluggade. Programmering!

Nu sitter jag i samma situation igen. Trots trevliga studiekamrater, bra föreläsare, motivation och tydliga mål ligger jag likförbaskat efter i planeringen. Examensarbetet, som jag trodde att jag skulle vara klar med vid det här laget, är inte ens påbörjat. Omtentorna närmar sig med stormsteg och på måndag har jag en viktig deadline. Vad gör jag? Prokrastinerar! (Här kan man läsa mer om vad det innebär, även om allting inte stämmer in på just mig).

En vän till mig som bland annat arbetat som personlig coach har sagt att om man har tydliga mål blir det mycket lättare att uppnå dem. Men vad kan bli tydligare än målet att man måste ha skrivit två program enligt klara och tydliga specifikationer senast på måndag? Det går ju dessutom att testa programmens funktionalitet, så man vet faktiskt om man är färdig (dvs uppnått målet) eller inte. Det är nog mig det är fel på. Problemet är alltså inte att jag inte vet vad jag vill, att jag inte vet hur jag ska ta mig dit eller att jag inte vet vad jag måste avverka på vägen (eller ens hur jag ska avverka det) utan att BÖRJA. Utan att börja kan man inte bli färdig.

När det gäller programmering så vet jag att om jag bara börjar så är det i princip omöjligt för mig att sluta innan uppgiften är genomförd, problemet löst och allt är frid och fröjd. Det är bara det att jag måste ta mig över den där skyhöga tröskeln som uppenbarligen ligger i vägen först.

Efter att ha läst igenom hela Wiki-posten vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har gjort i princip allt som de säger kan hjälpa en att upphöra med beteendet, så jag saknar inte verktyg. Jag vet vad jag ska göra, när jag ska göra det, kan planera in det osv, men det faller ändå. Nu är mitt största mål att jag ska ha en examen före jul. FÖRE JUL. I versaler, så att jag inte kan smita från det. Då ska jag ha det där pappret i handen.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. 3 maj, 2010 15:46

    Det låter som det finns mycket rädsla att inte leva upp till dina(?) ideal.

    Du måste möta dina rädslor i sitt nakna ljus, oavsett vad det leder till. Du kanske inte ens vill studera teknik, det kanske är något annat du brinner för mer? Tänk på att du ska göra det du älskar här i livet, inte vad som ”förväntas” av dig. Att leva någon annas liv är inte bara dumt, utan också smärtsamt.

    • 3 maj, 2010 17:57

      En av anledningarna till att jag slutade läsa fysik var just att jag kände att jag gjorde det mer för att ”man ska hålla sig till det man börjat på” än för att jag fortfarande ville det. Det var jobbigt att göra det, helt klart, men jag har aldrig ångrat att jag slutade. Det svåraste var att berätta för min mamma om beslutet. Jag tror att hon tog det hårdast.

      Jag har jobbat med en hel del olika saker faktiskt, men gemensamt för alla de jobb jag haft är att jag till slut tröttnat eftersom de inte varit tillräckligt intellektuellt stimulerande. Hur konstigt det än kan låta efter detta inlägg så älskar jag att lära mig nya saker och jag är mycket nyfiken. Det är nog just det där med att börja på ett nytt projekt som är läskigt, svårt och jobbigt. Så är det även om det är ett syprojekt eller handlar om att måla om vardagsrummet, åtminstone för mig. Men när jag väl sätter igång blir jag nästan manisk. Som jag skrivit: ”När det gäller programmering så vet jag att om jag bara börjar så är det i princip omöjligt för mig att sluta innan uppgiften är genomförd, problemet löst och allt är frid och fröjd.” Jag blir som uppslukad av det och tycker att det är jätteroligt! Det är ju det som gör det så konstigt.

  2. Malin permalink
    3 maj, 2010 18:33

    Aaaah, det här känner jag igen så väl. Från både mig och min sambo =0)

    Det jag hajade till på var det där med att det skulle vara ett mål att skriva en tenta? Det är just vad det inte är. Det är ett hinder på väg MOT målet, ett hinder du ska övervinna för att fortsätta mot ditt mål. Och det målet kanske inte finns? Eller vad är det målet?
    Att ta examen? Det är inget mål heller. Det är ett medel för att komma närmare ett mål.
    Vad vill du göra i ditt liv?

    Ett sånt mål kan vara: jag ska bli veterinär. på den kliniken. på den orten.jag ska ha en inkomst på x. Och så vidare..
    Nu har man ett mål som man stadigt ser på! Något du verkligen vill uppnå!! En belöning. Ingen kortvarig jag-är-så-duktig-känsla över att ha en papperslapp i bokhyllan. Utan ett liv du vill leva.

    Nu kommer det intressanta:
    För att bli veterinär måste jag ha de och de poängen. När jag har klarat x antal terminer är jag ett stort steg närmare mitt mål.

    Först måste du alltså HA ett mål och sen ska du kunna SE SAMBANDET mellan det du håller på med nu och ditt mål, och inse nyttan.

    Människor som prokrastinerar har tyvärr ofta svårt att (även om de har ett sådant mål) att upprätthålla motivationen, ”ååååh ska man göra det här trååkiga, guuud va jobbigt! jag skjuter lite på det o gör nåt annat” Man funkar bättre med snabba belöningar, typ: jag syr den här klänningen, det är kanske jättemkt jobb, jag kanske måste göra vissa mindre roliga bitar emellan, men jag SER hur den blir till, jag ser direkt vad mina ansträngningar leder till, och vips, så kan jag ta på mig den när den är klar. Eller: jag städar. Medan jag håller på blir det renare o renare, jag får alltså min belöning direkt. Inte lååångt där framme i framtiden.

    Vidare ser prokrastinatorer helheten. Inte en inledning på en uppsats, eller en innehållsförteckning, eller bara lite brainstorming. Det ser heeeeela uppsatsen framför sig. En bunt med papper. sida på sida på sida..
    Du säger att bara du börjar så fortsätter du tills det är klart. Det är en kassiker. Men hur tänker du när du tänker på uppgiften innan? Ser du bara början? Eller ser du hela uppgiften som en betongslickepinne?

    En prokrastinator måste lära sig att se bitarna, inte helheten. Och att kunna motiveras av belöningen längre fram.
    Och framförallt:
    alla verktyg i världen hjälper dig inte så länge du inte vet vad du ska bygga?! Så det är det allra första du måste göra! Hitta ditt mål. Ju mer specifikt desto bättre.

    Och sluta prata om att du skjuter på saker, säger man det tillräckligt ofta, blir det en självuppfyllande profetia. Se dig själv med nya ögon och inbilla ditt andra jag (hon där i spegeln) att du är en oerhörd effektiv, produktiv och hurtig person. Hon kommer givetvis inte tro dig, men hon kommer inte heller käfta emot ;0)

    Böcker jag rekommenderar är:
    http://www.bokus.com/b/9780142000281.html?pt=search_result&search_term=getting%20things%20done

    http://www.bokus.com/b/9780060988722.html?pt=search_result&search_term=your%20own%20worst%20enemy

    http://www.bokus.com/b/9781591471073.html?pt=search_result&search_term=counseling%20the%20procrastinator

    jag har påbörjat alla o inte avslutat en enda… *ouch* men jag kanske blev lite inspirerad här nu igen ;0)

    ”Sedan dess har det bara gått utför. Man skulle kunna tro att en som haft lätt för sig ska fortsätta dansa igenom sin eftergymnasiala utbildning, på utsatt tid, och raka vägen in på en trevlig arbetsplats. Så är det INTE. I alla fall inte för mig.”

    Det är just vad man inte kan tro. Också en typisk grej för ”underachievers”. När man haft det lätt är det svårt att kämpa. Drabbar ofta klipska människor som ”dansar” till en början genom utbildningar — tills det tar stopp. Och det är en dansare inte van vid. Men jag har aldrig behövt plugga?! Jag som är så smart?! Varför går det så trögt?
    Vissa dansar längre än andra.
    Jag dansade bara till 8an på gymnasiet, så du har ju kommit bra långt iaf =P

    nä, nu ska jag sluta pladdra o hämta in hundarna

    kram

    • 4 maj, 2010 08:52

      Om jag ska vara helt krass är det pengar som är mitt största mål just nu. Ekonomisk trygghet. Att slippa leva på maken, att slippa hushålla så förbaskat med de pengar man har till förfogande. Att kunna flytta ut ur betongfortet till ett hus i naturen. Jag har fastnat i den här fasen i livet och vill vidare. Inget vidare bra eller tydligt mål kanske. Men jag vill leva ett liv som inte består av ”tillfälliga lösningar”.

      Du skrev många bra saker, jag ska försöka fundera över dem och se om jag kan komma fram till något mer. Klart är i alla fall att jag ser hela projektet framför mig, inte delarna…

  3. 4 maj, 2010 06:16

    Jag känner igen mig (föga förvånande). Att göra är en baggis, men att börja… jösses! Ibland tror jag faktiskt att det handlar just om att vara rädd för att misslyckas. Typ ”om jag inte börjar så kan jag i alla fall inte misslyckas”. Eller ”innan jag misslyckats kan jag vara glad åt min förmenta bedrift – för fan vet vad som händer när jag väl ger mig på uppgiften”. Men för det mesta är det bara obegripligt…

    • 4 maj, 2010 06:17

      Och… det finns de som hävdar att det är sjukligt också, förstås. Ett mentalt handikapp.

    • 4 maj, 2010 08:48

      Jag tror att det är just där mycket av problemet ligger. Rädsla för att misslyckas. Vilket jag faktiskt sällan gör om jag bara ger det en chans! Det och den där förbaskade perfektionismen. Den sistnämnda hinner man åtminstone inte bry sig om när man gör saker för sent…

      • 4 maj, 2010 19:11

        Ja, jag brukar inte heller misslyckas – de få gånger jag faktiskt vågar ge mig på något utmanande. (Du, precis som jag, är ju oändligt smart och klok och… fantastisk, förresten. Bara som en viktig parentes.) Men… det är okej att göra det också. Att misslyckas. Om inte annat så har man lärt sig något av det.

        Och det är så jag tror på att möta världen – se det hela som upplevelser och lärdomar, vare sig det blir ”lyckat” eller ”misslyckat”. Även om du inte skulle ”lyckas” till hundra procent så har du lärt dig något på vägen och då är det ändå en sorts vinst. Och förhoppningsvis har du upplevt något positivt också. Se livet som ett roligt experiment och inte en allvarlig prestation, alltså.

        Jo, jag använder också ”sista minuten”-stress för att få saker gjorda, utan att hämmas av bristen på önskad perfektion. Jag hade ju inte tid! Typ. Good enough är bra att lära sig – livet blir så mycket mindre tungrott om man kan göra saker bara precis så där lagom bra. Eller lite bättre – bara inte nödvändigtvis perfekt.

        För övrigt tyckte jag att Malin hade många bra saker att säga. Lyssna på henne! 🙂

  4. Malin permalink
    4 maj, 2010 19:22

    Ja, det är också ett ”problem” för prokrastinators. De skyhöga kraven, perfektionismen.
    Och att skjuta upp blir då till ett slags skydd: ja men se, jag hade bara ett dygn på mig, klart att jag inte kunde fixa det så bra som om jag suttit med det en hel vecka. Ens perfekta självbild blir på så vis inte rubbad.
    För mig skulle det vara en smärre världsundergång om jag jobbar med en uppgift på ordinarie utsatt tid och sen INTE får ett perfekt resultat…gaaaaah, så oduglig jag är. men skjuter jag på det kan jag nöja mig med att ”bara” få ett g – jag hade ju kunnat bättre om jag velat..

    Perfektionismen har många gånger sabbat min lust att måla…tänk om tavlan inte blir så fantastisk som jag vill att den ska bli? Då är det ju katastrof och ett tecken på att jag inte kan måla…
    Jag läste nånstans att perfektionism dödar kreativitet och i mitt fall stämmer det =(

    det är banne mig tråkigt att vi är så många som klankar ner på oss själva pga våra rädslor för misslyckanden när vi i själva verket är så fantastiskt fina ;0)

Trackbacks

  1. Tack för tipset! « En älvas dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: