Icke-löften 2012

Anna skrev om icke-löften i sin blogg och jag tycker att det är en otroligt bra idé. Tanken är att istället för att avge nyårslöften så lovar man sig själv att bli ännu bättre på de saker man gjorde bra föregående år. Uppmuntrande och inspirerande, tycker jag, och helt i linje med det enda nyårslöfte jag kunde tänkt mig att avge detta nyår, nämligen att bli snällare mot mig själv

Så, här kommer min lista, från mig till mig:

- Du har vågat mycket 2011. Börja jobba, köpa hus, anmäla dig till bloggevent där du inte känner en enda människa. Du har insett att det faktiskt inte är så farligt. Bra, fortsätt så!
- Du har fått än mer kontakt med din religiösa sida och den har utvecklats mycket. Du har börjat släppa på ditt intellektualiserande när du behöver göra det, och börjat känna istället för att tänka när det gäller detta. Det kommer att bli hur bra som helst under 2012.
- Du såg fram emot alla spännande saker 2011 och var mindre orolig och rädd för det obehagliga. Fortsätt tänka positivt.
- Du tog tag i övningskörningen och har kört riktigt mycket. Utvecklingen har gått framåt i rasande fart och om du fortsätter så är du snart vid målet. Tänk, det trodde du inte va?
- Du har börjat bli snällare mot dig själv och kom i säng tidigt många kvällar i slutet av 2011. Fortsätt så ska du se att livet blir mycket enklare!
- Att du började springa var också fantastiskt. Fortsätt med det när vädret tillåter – din kropp älskar det!
- Du har lyssnat på ditt hjärta 2011 och gjort saker som en del kanske skulle tycka är knasiga, men som har gett andra mycket glädje. Och det gillar du! Det är bra, skäms aldrig för fina saker du vill göra för andra.

Vardagliga njutningar

Att komma hem från en lång resa ger en nya perspektiv på de små sakerna i vardagen. Det är bäst att passa på att njuta av dessa innan de blir självklara igen, så de närmaste dagarna tänker jag njuta fullt ut av följande:

- tystnaden (i Hong Kong är det sällan tyst någon längre stund)
- att dricka te ur min favoritkopp
- att man kan dricka kranvattnet (att bära hem vatten i dunk varje dag är ingen höjdare)
- vattentrycket i duschen (som är kanonbra, hur varmt man än duschar)
- att vårt hem är anpassat efter just oss (att se alla fördelar med hemmet är nyttigt, till vardags ser man ju bara nackdelarna!)
- att luften är ren och klar, trots att vi bor mitt i centralorten i vår kommun (ingen självklarhet!)
- att inte behöva leva i en resväska
- att sova i min egen säng
- allt utrymme vi har!
- att kunna kommunicera friktionsfritt med (nästan) alla jag möter

Listan kan göras lång som ett ont år men det här får räcka – njutningen ska hinnas med också, inte bara skrivas ner.

Happy Hippo

En av mina favoritbloggare, Emma, som driver bloggen Att vara någons fru, har snott ihop ett bloggevent som kommer att bli nästa års Stora Händelse. Här har vi en kvinna som gjort kometkarriär i bloggvärlden och inte undra på, hon skriver fantastiskt och tar helt magiska bilder. För att inte tala om hennes fullständigt avväpnande humor. Älskar’t! Hon verkar riktigt driven och en smula otålig också, för hon hade inte varit mammaledig länge innan hon lite sådär med ena handen svängde ihop det här. Och jag hann knipa en biljett! Så nu återstår bara att hitta någonstans att bo och att komma över ångesten för vad man ska ha på sig när man ska träffa 170 andra bloggare från hela Sverige. Något att se fram emot!

Äntligen!

Nu är vi på plats på det allra mest älskade stället i världen. Det är kallt och tyst, maken har tänt i bastun, jag har bäddat och lokaliserat jordnötterna. Midvinterfirandet är officiellt inlett!

Glad midvinter till er alla!

Pannkakor

Igår var det torsdag, och av tradition (eller ohejdad vana?) gjorde jag pannkakor. Maken var inte hemma så någon ärtsoppa blev det inte. Jag köpte min pannkakslagg på Skeppshults fabriksutförsäljning i somras och har använt den ett par gånger, men det är först nu det börjar bli ordning på den. En gjutjärnspanna behöver ju ”stekas in” innan den börjar fungera optimalt.

När jag bodde hemma åt vi pannkakor en gång i veckan, och mamma försökte desperat göra dem nyttigare eftersom hon och pappa misslyckats med att få oss att fylla dem med nyttiga saker. Således har jag testat pannkakor med grahamsmjöl, rivna morötter och annat. Funkar förvånansvärt bra. När jag flyttade hemifrån fortsatte jag traditionen och jag kan med stolthet säga att jag idag är något av en mästare på att steka pannkakor, förutsatt att jag får använda mitt eget recept och rätt verktyg. Grundreceptet följde med boken ”Pannkakstårtan” av Sven Nordqvist men jah har anpassat det lite:

Pettsonpannkakor enligt Älvan
5 ägg
7 dl mjölk
5 dl mjöl (antingen vetemjöl eller 3 vete, 2 graham)
1 tsk salt

Vispa äggen med saltet och hälften av mjölken. Vispa i mjölet och vispa tills det är en slät smet utan klumpar. Vispa i den återstående mjölken.

Hemligheten med mina pannkakor är smöret. Jag smälter en stor klump smör i laggen och häller sedan det smälta smöret i smeten. Med smör i smeten behöver man inte smöra mellan varje pannkaka (förutsatt att man har en bra panna).

Om att ha en vanlig tisdag

Idag har jag inte så mycket att säga, även om jag tänker väldigt mycket. Jag jobbar, jag ska baka pepparkakor ikväll, jag sjöng för maken och serverade te på sängen imorse. Just nu lyssnar jag på Tendens i P1 och Johanna Koljonen som pratar om #prataomdet samtidigt som jag jobbar.

Visst rör det sig tankar om den här dagen, då många firar lucia, om varför vi firar och hur, lite som tankarna om julen i förra veckan. Men det får vänta, vissa dagar vill orden inte dyka upp eller samarbeta och andra tankar har företräde. Mer än så behöver det inte vara en vanlig tisdag.

En lyckad helg

I samband med makens födelsedag i november fick jag nys om att det fanns billiga kryssningar till Tallin i december så han fick (bland annat) en sådan i present. I fredags var det så dags. Dock upptäckte vi då varför kryssningar är extra billiga just nu – det var kulingvarning på Ålands hav… vi kommunicerade fram och tillbaka, kollade vädret, tittade på vågrapporten och konsulterade sjöbjörnar. Efter ett sista samtal med bästa E som lugnade oss klev vi ombord på båten. Själva kvällen blev trevlig, natten var däremot lite otäck. Ingen av oss är särskilt känslig och vi blev inte sjösjuka (maken sov till och med bättre än hemma!) men jag är lite nervös i dylika situationer och få svenskar kan väl åka i hårt väder till Tallinn utan att tänka på en viss annan färja.

Nå, vi överlevde ju bevisligen och klev iland i regnet. Dagen ägnades främst åt att promenera i gamla stan, som visserligen är vansinnigt turistig men har charm och är full av caféer, muséer och trevliga butiker. Maken, som annars avskyr att gå i affärer, hittade ett flertal saker han både behövde och ville ha och andra saker han med tungt hjärta insåg skulle bli svåra att få hem (läs: tibetansk bronslur). Själv höll jag mig till klassikerna och köpte garn och ett par regnbågsvantar.

Vi hann med ett besök i den rysk-ortodoxa kyrkan också, och så tittade vi på Danse Macabre innan det var dags för dagens höjdpunkt: Olde Hansa! Inrymt i ett fyravåningshus mitt i stan är det svårt att missa, och gillar man mat bör man absolut gå dit. Det är en medeltidsrestaurang, där stämningen är total och maten ännu bättre. Det var två förnöjt leende svenskar som sedan praktiskt taget rullade tillbaka ner till båten för hemfärden. En lyckad helg!

Om jul

Såhär års översköljs vi av julpynt, julmusik, julblommor, reklam för julklappar, granar, tomtar, lyktor, ljusslingor… Julen är en kommers utan dess like och många blir väldigt stressade av allt man ”ska” göra bara för att det är jul. I min familj har vi alltid tagit det ganska lugnt med det där, dels för att vi inte tycker att det är jätteviktigt men också för att jag är född dagen före julafton och alltid hållit hårt på att jag ska få ha min födelsedag ifred. Julstjärna, adventsljusstake och ljusslinga i trädgården har varit okej, men inte mer. Vi är också väldigt sekulariserade. Vi är konfirmerade allihop men ingen av oss tror i någon större utsträckning (vad jag vet). Jag försökte ett tag efter konfirmationen, mest för att jag verkligen ville ha något att tro på, men det fungerade verkligen inte för mig. Således har jag aldrig firat jul av kristna anledningar. Det har varit något vi gjort, bara, för att det är så det är. Det är så vi alltid gjort. När jag flyttade hemifrån struntade jag i allt det där, bakade kanske lussekatter och pepparkakor, men inte mer.

Så träffade jag min man. Han är inte bara likgiltig inför julen, han tycker direkt illa om den (om man bortser från lussekatter och pepparkakor som han älskar). Han är särskilt avogt inställd till tomtar (men det är en helt egen historia…). När vi flyttade ihop bestämde vi oss för att skapa egna traditioner, inte bara för jul, utan för alla högtider som vi ville fira. Så vi började fundera. Vad betyder den här tiden på året för oss? Inom min religion firar man bland annat vinter- och sommarsolstånd samt vår- och höstdagjämning, vilket för mig är helt logiskt eftersom dessa tidpunkter är tydliga punkter som markerar årstidernas gång.

Så, jul. Eller yule. Eller som vi föredrar att säga, midvinter. Vi firar den på vintersolståndet, eller så nära som möjligt, med bastu och god mat ute på landet. Med eld och ljus på årets längsta natt påminner vi oss om att det är då det vänder. Att även i det allra mörkaste finns ljuset, i det kallaste finns värmen. Att årshjulet snurrar och årstid följer på årstid i en cirkel, utan början, utan slut.

Eftersom vi är som vi är tar vi upp andra traditioner också. Som sagt, maken älskar pepparkakor (och äter dem året runt) och jag gillar dem också så vi bakar sådana. Vi bakar lussekatter också, förstås, men där är maken den enda som äter så det gör jag för hans skull. Mormors fina hushållsassistent får komma fram och arbeta. är också från mormor och ger kryddiga, spröda, tunna kakor som smakar barndom. Jag fyller huset med vita hyacinter eftersom de doftar så gott, vi eldar i kaminen, tänder levande ljus. Det viktigaste är att vi trivs och att vi bara gör sådant som vi vill göra, och inte gör något för att man måste. Jo, ett måste finns, och det är min speciella chokladkola, men det är för att det inte finns något godare julgodis!

Om min garderob

Det här är ett inlägg jag har funderat länge på, men också dragit mig för att skriva. Det handlar om tro och religion. Jag är lyckligt lottad, vi har religionsfrihet i det här landet och man får enligt lag inte förfölja eller diskriminera någon på grundval av hans eller hennes religionstillhörighet. Det betyder dock inte att det är helt lätt att vara religiös i dagens svenska samhälle. Vi lever trots allt i ett mycket sekulariserat samhälle där många, i alla fall utåt, säger sig vara ateister eller agnostiker. Att komma ut som troende, oavsett vilken religion man tillhör, kan vara knepigt. Dock verkar det finnas större acceptans för de större religionerna, och då främst bokreligionerna. Och visst, vi har som land varit kristna i dryga tusen år (exakt hur länge tvistar de lärde fortfarande om) så det är inte så konstigt, men som utövare av en minoritetsreligion är det lätt att bli avundsjuk. De flesta verkar anse att allt som inte är kristendom, judendom, eller islam är ”flummigt”. Jag har till och med fått höra, av en bekant som är medlem i en frikyrka, att den tro jag nu tillhör är flummig. ”Du ska inte syssla med sådant, det är flumburk”. När man får höra det av någon som faktiskt är öppet troende själv blir man inte direkt sugen på att berätta för ateister vad man sysslar med.

Måste man vara öppen då? Självfallet inte, det finns många som trivs med att sitta i sin religionsgarderob, oavsett vad den innehåller. Det är inget självändamål i sig att ”komma ut”. Jag vill inte heller vara helt öppen i alla sammanhang med vad jag tror på, men det vore skönt att kunna prata om det utan att hela tiden behöva förklara eller svara på frågor av typen ”tror du verkligen på det här?” (på vilken jag har ett enda svar: det vet jag inte, men det fungerar!). Samtidigt inser jag ju att det kan se väldigt konstigt ut från ett annat perspektiv. Just nu går andra säsongen av ”Från Sverige till himlen” på SVT, en serie där man får stifta bekantskap med utövare av olika religioner. Jag har sett alla avsnitt hittills eftersom religion fascinerar mig, och det har fått mig att tänka på hur svårt det är att skildra en religion, vilken som helst, i ett sådant format utan att det ser konstigt, flummigt och främmande ut. Även om det rör sig om något som man själv upplevt, t ex en gudstjänst i svenska kyrkan. Då är det inte så konstigt att man drar sig för att berätta om något som inte bara är fullkomligt främmande för den man berättar för, utan även är något som få känner till.

Att berätta om sin tro kan också tolkas som att man ser ner på andras. Jag reagerar inte så, men det finns många, många därute som faktiskt gör det. Som inte tål att höra att någon annan har en annan åsikt om någonting utan att gå i taket. Det är svårt att ens säga att man bara äter ekologiskt kött utan att provocera någon…

Det finns ytterligare en anledning att vara tyst, som hänger ihop med det ovan, och det är det faktum att det finns människor som vill ”frälsa” en. Oavsett om det handlar om att få en att gå över till en annan religion eller att bli ateist så är jag inte intresserad. Jag har hittat min grej och har ingen lust att lyssna på någon som försöker övertyga mig om att jag har fel. En sak jag verkligen gillar med den tro jag tillhör är att den uttryckligen inte är missionerande. Det går inte att konvertera vare sig till eller från den och vi anser inte att vi sitter inne med någon sorts allmängiltig sanning. Kanske ser jag gudomlighet i samma saker där kristna/muslimer/judar ser gud/allah/jahve men för mig är det inte viktigt. Det viktiga är min upplevelse av det, att systemet fungerar och ger mig någonting, och att jag har ett passande språk för att beskriva dem. Med en annan uppväxt, i ett annat liv, hade jag kanske kunnat vara kristen eller muslim eller jude eller ha vilken annan religion som helst, men just här, med den jag har blivit och är, passar det här mig allra bäst.

Så, för att visa på garderoben, utan att faktiskt komma ut ur den: jag är religiös.

Helgpyssel

Jag vägrar att kalla det julpyssel, för det här är något som ska ge oss glädje ända till våren! Av bilden ovan kan man nog gissa precis vad jag pysslade ihop i lördags, medan saffransdegen jäste. Eftersom det brukar gå att hitta beskrivningar på hur man gör dörrkransar i var och varannan inredningstidning såhär års tog jag inga bilder av själva processen, men av materialet och slutresultatet!

Eftersom vi har väldigt mycket barrväxter i vår trädgård kunde jag klippa hejvilt och få lite olika sorters grenar med mig in. Dock har vi ingen gran, så där kom lite köpt granris väl till pass. Det här är vad man behöver:

- sekatör
- sax
- avbitartång
- grön ståltråd
- lite styvare ståltråd
- halmstomme
- handskar (om man jobbar med enris)
- dekorationer

Jag började med att klippa mina kvistar i lagom stora bitar. Då jag (som vanligt) plockat lite mindre material än vad jag behövde för att få en krans helt i enris varvade jag det med granriset. Man gör lagom stora ”buketter” av riset som man sedan lindar fast med den gröna ståltråden. När jag hade täckt hela kransen fäste jag ståltråden på baksidan och gjorde en ögla att hänga upp kransen i av änden. Sedan började det roliga, att dekorera! Jag tog kvistar av cypress som jag la ut ovanpå kransen och satte fast med U-formade bitar av lite styvare ståltråd (de måste vara långa nog att gå ner i halmstommen). Sedan satte jag fast lärkkottar längs den nedre halvan och en röd rosett högst upp. Färdigt! Inte världens mest flashiga, men jag är nöjd med resultatet, särskilt med tanke på att det var evigheter sedan jag gjorde en krans sist.